Vol 100 Nr 4 (2023)
Idrott har länge setts som ett bra sätt att främja folkhälsan och har bland annat därför uppmuntrats med hjälp av olika former av subventioner och föräldrars ideella insatser. I den typ av utvecklade välfärdssamhälle som vi har i Sverige, med omfattande sociala investeringar i barn och unga, kan främjande hälsoarbete uppfattas som mindre paternalistiskt än traditionellt förebyggande av ohälsa, skador och sjukdomar. Men som flera av artiklarna i detta temanummer visar finns det en baksida i och med risker för social snedfördelning. På senare tid har det uppmärksammats att flickor, och särskilt flickor med utländsk bakgrund, har ett lägre idrottsdeltagande än andra. Eftersom det mesta av idrottandet sker på fritiden så kan det ju tyckas att det bör vara upp till de enskilda individerna att välja själva vad de vill göra. Men hur stora valmöjligheter har de egentligen? Och om deras enskilda val leder till kort- eller långsiktiga hälsoproblem på individuell- eller gruppnivå, hur gör vi då? Artiklarna i detta temanummer diskuterar dessa typer av frågor både på en mer övergripande teoretisk nivå och med hjälp av kvalitativa analyser av intervjuer med barn, och kvantitativa analyser av data om idrottandet i bostadsområden med olika socioekonomisk status.
